Lawesome

Jag ska inskränka din fråga något. Jag förstår det som att det var polisen, och inte ordningsvakter eller securitasvakter, som skickade ut din kompis. Jag förstår det vidare som att det var alltså beslut av polisen och inte av krogen som polisen sedan verkställde. Slutligen förstår jag det vidare som att poliserna endast hävdade att din kompis var för full och att ingen annan anledning till gavs för att kompisen skulle slängas ut (annars kan det ju finnas hur många olika anledningar som helst för att slänga ut en person, men jag förstår som att det var enda anledningen och svarar bara på det i mitt svar).

Jag kan dock ändå säga att ordningsvakter har liknande befogenheter som poliser och ordningsvakter måste följa liknande ansvarsregler som poliser, bl.a. anses ordningsvakter ha utfört myndighetsutövning när de vidtar åtgärder, som att t ex slänga ut en person. Detta betyder att ordningsvakter precis som poliser måste följa t ex regeringsformens likhetsprincip och liknande vid myndighetsutövningen. Securtasväktare (och alla andra väktare som inte är just "ordningsvakter" ) har inte lika långtgående befogenheter som poliser, dessa personer har endast samma befogenheter som vanliga personer, dvs. en rätt att göra ett envarsingripande i enlighet med Rättegångsbalken och Brottsbalken. Väktare har bara rätt att kvarhålla dig tills polisen kommer och tar hand om dig, väktare kan inte t ex frihetsberöva dig längre tid än för att polisen ska komma.

Angående själva frågan: Att slänga ut någon från krogen är rent rättsligt ett avvisande enligt 13 § Polislagen 1984:387 (PolisL). För att polisen ska kunna vidtaga någon åtgärd krävs lagstöd, annars strider detta mot legalitetsprincipen, 8 § PolisL. Polisen får alltså inte slänga ut dig om det inte finns lagstöd för något sådant. Lagstöd kan hämtas i 13 § PolisL där det sägs:

"Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas."

Observera att ett avvisande alltså på intet sätt är knutet till att en person är onykter. Det avgörande är istället att ordningen störs. Men notera att det inte krävs att en faktisk störning av ordningen måste ha skett utan det räcker med att det finns en "omedelbar fara" för att ordningen störs. Av lagkommentaren till PolisL följer att det måste vara en konkret fara för avvisande ska kunna ske. Polisen kan alltså inte ingripa för att de vet att en person tidigare har haft en bråkig natur, personen måste ha varit ordningsstörande i just det aktuella fallet. Vidare krävs att man kan peka ut en viss person som har varit ordningsstörande, det räcker inte att personen har varit i en folksamling/grupp som varit ordnignsstörande, polisen måste visa att just den personen som ska avvisas har varit ordningsstörande. Men enligt 13 c § PolisL kan även en folksamling avvisas om denna stör ordningen, fast då alltså enligt 13 c §. Av detta följer alltså att det spelar ingen roll för ingripandet enligt 13 eller 13c §§ om din kompis varit berusad eller inte. Visserligen säger du att din kompis inte heller varit bråkig eller ställde till problem så det låter som att din kompis avvisats felaktigt. Men det är ju alltid en bedömningsfråga i det enskilda fallet och som måste fattas i en pressad och stressad situation så det är möjligt att polisern som ingrep gjorde ett fel, men det går inte att svara på. Dessutom vet vi idag att personen inte varit berusad, men det var inget som poliserna kunnat veta just då och den nyfunna kunskap som vi har idag kan vi inte lägga till grund för att bedöma polisernas ingripande. Vi ska istället bedöma ingripandet utifrån den kunskap som de hade vid ingripandet, detta följer av bl.a. JO-praxis.

Men även om ett ingripande får ske så måste polisen alltid beakta de principer som alla åtgärder ska utförs under. Proportionalitetsprincipen, 8 § PolisL, är en av dessa, den säger att åtgärden inte får vara mer ingripande än vad som krävs och att skadan för den enskilde av ingripandet ska vägas mot nyttan. Detta betyder att om avvisandet inte har varit proportionerligt i förhållande till den eventuella ordningsstörningen ska ska inte avvisandet vidtagas. Dessutom så får våld endast vidtas i "den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås" (behovsprincipen), 8 § PolisL.

Har poliserna gjort ett fel så kan de straffas för tjänstefel enligt 20 kap. Brottsbalken. Men då ska tjänstefelet har utförts vid myndighetsutövning och dessutom inte får vara av ringa betydelse.

Man måste även vidare beakta att ägaren till krogen genom sitt serveringstillstånd har ett ansvar för att "se till att ordning och nykterhet råder på försäljningsstället", 3:4 st 2 Alkohollag 1994:1738 (AkoholL). Alltså kan även kroginnehavaren eller serveringspersonalen be dig att lämna stället för att de annars riskerar att förlora sitt serveringstillstånd. Visserligen ska detta främst tillses genom t ex att personen förvägras köpa mer alkohol, men kan troligen även ske genom att personen slängs ut från krogen. Verkställigheten av själva beslutet att slänga ut någon pga. AlkoholL kan säkerligen ske med hjälp av polis. Jag tror inte att man kan tvingas att få blåsa, för att bevisa att man är nykter. Men man kan säkerligen be om att får göra det för att bevisa att polisen och krogägaren inte har någon grund för sitt ingripande.

Slutligen kan polisen även omhändertaga en person om denne är väldigt berusad och inte kan denne inte kan ta hand om sig själv eller om det finns en risk för att personen ska skada sig själv eller annan enligt lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer (LOB). Visserligen är det, såvitt jag förstått, inte vad som hänt din kompis. Din kompis har istället bara blivit avvisad; inte omhändertagen (detta är en väldigt mycket mer ingripande åtgärd).

Sammanfattningsvis så verkar det som att poliserna gjorde fel som avvisade din kompis, eftersom att ingen ordningsstörning verkar ha förevarit. Men det är svårt att säga och detta svar bygger ju som sagt bara på att ingripandet skett med stöd av 13 § PolisL pga. ordningsstörning det är möjligt att ingripandet även skett av någon annan anledning som vi inte känner till.

Deprecated: preg_replace(): The /e modifier is deprecated, use preg_replace_callback instead in /storage/content/99/1005999/lawesome.eu/public_html/system/classes/class_postcomment.php on line 102 Din fråga gäller alltså invändningsrätten och att eventuellt avtala bort den. Jag kommer att besvara dina frågor utan att beröra detaljer om invändningsrätten då dessa enkelt kan utläsas av Skuldebrevslagen (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19360081.HTM).

Vid löpande skuldebrev så är huvudregeln att invändningsrätten faller bort för gäldenären. Det betyder att gäldenären inte får samma rätt mot en ny förvärvare av skuldebrevet ifall förvärvaren är i god tro om det och det utgör en invändning enligt 15 § SkrbL. Observera dock att invändningar enligt 15 § SkrbL kan göras gällande ifall förvärvaren är i ond tro. Invändningsrätten enligt 15 § SkrbL kallas för den exstingibla invändningsrätten.

Därefter finns det bestående invändningar för ett löpande skuldebrev enligt 16 och 17 §§ SkrbL. Dessa invändningar kan göras gällande oavsett om förvärvaren är i god tro eller inte. De består därmed och det spelar ingen roll att det är ett löpande skuldebrev eller om förvärvaren är i god tro om dessa; invändningarna är så att säga bestående.

Vid ett enkelt skuldebrev är huvudregeln den motsatta; gäldenären kan göra gällande samma invändningar mot förvärvaren som denne hade kunnat göra mot den tidigare borgenären (27 § SkrbL). Det finns dock två undantag. När det utgör ett skenskuldebrev så faller invändningsrätten bort. Det andra undantaget är ifall det finns en så kallad cut off-klausul (det vill säga ett avtal om att invändningsrätten ska falla bort). Här kommer vi in på din andra fråga.

Vid både enkla och löpande skuldebrev är bestämmelserna dispositiva. Det betyder att de kan avtalas bort. Så till vida kan man upprätta en cut off-klausul som avtalar bort invändningsrätten vid båda typerna. Däremot kan detta inte ske ifall det är ett enkelt skuldebrev som är utfärdat av en konsument till en näringsidkare. Då träder den tvingande regeln i 16 § Konsumentkreditlagen in vilken talar om att invädningsrätten för gäldenären/konsumenten består. I och med att dess bestämmelser är tvingande så kan de inte avtalas bort.

det finns även en hel del rättsfall ang detta från arbetsdomstolen. Men kort och gott kan man säga att rättsläget är oklart och att huvudregeln är att felaktig betalningen ska återgå

Ja det kan säljaren enligt principen om perpetuatio obligationis. Som jag har uppfattat din fråga så menar du att exempelvis risken har gått över i och med avlämnandet, men att säljaren redan befinner sig i dröjsmål. I och med att säljaren redan befinner sig i dröjsmål så är det ett kontraktsbrott även fast risken för varan har gått över. Ifall det i sådana fall sker en krock som förstör varan så kan risken ändå flyttas tillbaka på säljaren enligt principen "perpetuatio obligationis". Det är dock omdiskuterat i doktrinen huruvida denna princip ska gälla fullt ut. Perpetuatio obligationis innebär därmed kort sagt att även ifall risken har gått över på köparen så blir en säljare ansvarig om fel uppstår på grund av att dröjsmål med leveransen redan har inträffat.

En liten underlighet som man kan tänka på är att ett avtal som sägs löpa på en viss persons livstid, t ex "Avtalet gäller under hela Annas liv", så är det ett tidsbestämt avtal. Trots att man alltså vid avtalsingåendet inte vet exakt hur långt det avtalet kommer bli så anses det vara tidsbestämt.

Tillsvidareavtal kan enligt huvudregeln sägas upp, finns det dessutom en sorts lojalitetsplikt mellan parterna eller på något annat sätt en beroendeställning mellan parterna så anses det vara oskäligt om uppsägningstid inte finns. Man kan alltså inte ha ett sådant tillsvidareavtal utan att ha skälig uppsägningstid. Hur lång denna uppsägningstid ska vara för att kunna anses vara skälig beror på mycket, men bl a hur långt avtalat har varat eller hur stort avbräck det blir för parterna i deras verksamhet att avtalet sägs upp (man måste få tid och möjlighet att hitta en annan leverantör/part, men kan även bero på annat. Exempel på detta finns i NJA 2009 s. 672 (Malmbergsbagarn) som avsåg ett tillsvidareavtal av ett återförsäljaravtal. I det fallet använda sig HD av reglerna i bl.a. DCFR (som inte är lagtext eller konventioner utan en sammansättning av regler från många akademiker, en sort akademikernas lagstiftning, den är inte bindande). I DCFR anges som tumregel att uppsägningstiden bör vara 1 månad för varje år som kontraktsförhållandet varat, men som längst 36 månader. HD hänvisade även till standardavtal på området, samt på närliggande områden, vilka också utpekade liknande lägsta-regler. HD påtalar dock att man ska göra en fri bedömning och inte stirra sig blind på någon viss max- eller minimireglering. Innehåller avtalet ingen skälig uppsägningstid så kan avtalet jämkas enligt 36 § AvtL; och detta anses även gälla för kommersiella förhållanden (det är ju ytterst ovanligt att avtal kan jämkas inom kommersiella förhållanden enligt 36 §). I fallet så hade avtalet varat i sju år och man fastställde uppsägningstiden till tre månader efter en sammantagen bedömning av flera olika omständigheter.

Ja hur blir det egentligen då? För DHL gäller bara konsumenter?